Har sagt det förut och säger det igen: Rik, smal och lycklig!
Inte nödvändigtvis i den ordningen. Fritt att tolka begreppen som man vill.
Rik kan betyda rik på vänner och familj och det man behöver. Eller att ha pengar så man klarar sig. Smal betyder att ta hand om sin kropp och träna, äta rätt och vara hälsosam. Lycklig är väl att känna sig tacksam, glad och ha ett intressant liv som utmanar en.
Mer vill jag nog inte dela med mig här idag. Mer än vad jag sagt förut och lär nämna igen: Jag vill absolut ha fler barn. Kom på mig själv igår med att inse att jag faktiskt börjar närma mig 30… 27 är låååångt ifrån, men 28 som jag fyller nästa år är farligt nära. Ett barn till innan 30 vill jag allt ha.
Tills dess tänker jag nöja mig med lilla tomten:
GOD JUL ALLA!
Oj jag saknar mycket!
Jag saknar vänner som envisas med att bo långt bort. ;) Jag saknar att ha en pojkvän och sambo. Jag saknar att ha massa vänner som vill träffas hela tiden.
Jag saknar Australien och enkelheten i livet där. Jag saknar en del saker ifrån Byske. Jag saknar den svunna tiden när man var ung, snygg och smal och allt var enkelt. När alla tyckte om en.
Jag saknar min morfar, Marica och min gammelmormor. Jag saknar att ha syrran jobbandes på samma jobb.
Jag saknar vänner man glidit ifrån. Jag saknar att ha gott om pengar. Jag saknar redan min kurs som snart är slut.
Jag saknar den personen jag var. När verkligen allting var möjligt. När hela världen låg framför ens fötter. Ibland saknar jag att röka. Jag saknar sommaren.
Jag är visserligen väldigt glad över det jag har. Jag är glad att jag är den jag är. Jag är glad över personer som finns i mitt liv. Jag är glad att jag har ett hem jag gillar. En familj jag älskar. Jag är glad att jag har ett jobb som är ungefär lika delar tråkigt och roligt ;) (OBS ett skämt ifall någon missat det, jag tänker inte vara den som klankar ner på min arbetsplats på nätet! Visst gäller det att akta sig litegrann innan storebror tar en….?).
Jag har i alla fall en son som är frisk, eller ja han är sjuk för tillfället, men i övrigt frisk. Som jag älskar och som älskar mig. Det räcker ganska långt det!
Och jag märker här att jag snurrat iväg lite från ämnet. Så det är något jag saknar också: Att klara av att hålla sig till ämnet… :P (Som om jag nånsin kunnat det.)
Oj, Gud, inte vet jag! Stallet kanske?
Skatås gillar jag iofs… Promenera eller springa 8:an. En favoritplats jag hade före detta året var hos min mormor och morfar i Lerum. En varm sommardag med gröna gräsmattor och utsikten över marken som man tittat på sen man var liten. Kan ju framkalla fotot i mitt huvud över hur grannarnas trädgård såg ut. Det är ju sålt nu. Vet inte om jag vågar mig på att åka dit mer. Vet inte om det kommer kännas ok eller om det kommer bränna ordentligt.
Vad gillar jag mer för platser? Jag gillar min lägenhet, att vara hemma är mysigt, men favoritplats? Vore kanske att ta i.
Om vi pratar om olika platser är ju Australien given. Nästan var som helst är min favoritplats där. London gillar jag också. Annars var jag mycket mer fäst vid platser då jag var liten. Att platser var magiska på något vis.
Det är dom väl visserligen fortfarande. Men det allra viktigaste är ju vem man är med.
Och kanske vem man är?
Som de flesta mammor är jag mest rädd att det ska hända något med min son.
Andra saker jag är rädd för är att dö ensam. Att leva mitt liv i total ensamhet.
Ormar är jag inte helt förtjust i heller.
Att bli fet vill jag inte heller.
Känns lite sorgligt att erkänna och man kan visserligen ta en diskussion vad ” att inte kunna vara utan” betyder, men here we go:
Iphone! Känns viktigt att nå folk och kunna bli nådd. Och ringa 112. Och hitta adresser. Och kanske kolla lite FB?
Snusdosan! Annars är jag livrädd att börja röka igen. Men har jag dosan är jag trygg. :)
Läppglans! Mycket viktigt. Kan ju inte göra något utan att ha något på läpparna.
Nycklar är också trevligt. För att nå alla de andra sakerna.
På tal om saker kom jag just på ett citat jag läste:
De viktigaste sakerna i livet är inte saker.
Så VALLE kan jag naturligtvis inte vara utan heller! <3
Jag gråter över alla möjliga situationer. När någon jag bryr mig om är ledsen. När Valle är ledsen. När jag läser om barn som far illa. Sorgliga sånger. När folk gör slut med mig. När jag gör slut med folk.
När sorgliga saker händer. När jag känner mig ensam. När jag inte vet vad jag vill med mitt liv. När jag jobbat alldeles för mycket.
När grät jag senast? Igår kväll tror jag.
Här har vi något som gör mig glad:
Valle får mig oftast att må bättre!
Andra saker är mest att tänka på alla bra saker jag har i mitt liv. Saker man i andra länder inte kan ta för givet:
Ett hem, ett jobb att gå till, en son som är frisk, en stor familj, inspirerande människor i mitt liv, behöver inte frukta för mitt liv, jag är älskad. Vad mer kan man begära?
Nu när jag går NLP-kurs har jag jag lärt mig mycket metoder för att påverka mitt eget tillstånd så jag är aldrig speciellt upprörd längre… ;) Nåja, ett par saker finns det allt som sticker i ögat:
Har nämnt det tidigare, något jag ogillar starkt är att få veta saker ”sist”. Det får mig att känna mig utanför och att jag inte är viktig. Vilket ger att jag blir arg. Det här med att bli visad respekt. Visserligen är respekt något man ska göra sig förtjänt av men ibland dundrar jag på. Mycket beror det nog på missförstånd av vad jag förväntar mig av mina nära och kära. Men sanningen är viktigast och mest fakta är mest rätt. Just det, sjukt nyfiken är jag också och jag vill veta ALLT. :)
En annan sak jag kommer på såhär på rak arm är något jag var med om på jobbet idag. Jag fick avsluta en annan persons jobb för att kunna utföra mitt eget. Det här med att inte göra det man kommit överens om. Det jämställer jag med att ljuga! Inte populärt. Då ska det finnas goda skäl. Exempelvis på arbetsplatsen kan det vara lämpligt att nämna vettiga skäl på typ skiftrapport.
Ja, det finns allt mycket som upprör mig. Att skrapa bilen på morgonen är ett bra exempel på vad som tidigare upprörde mig. Nu har jag insett att jag faktiskt väljer att ha bil, vilket gör att jag känner mig delaktig, och i valet att ha bil ingår för mig att köra säkert. Då kan man inte wajjna om att skrapa rutor – det är ju ett säkerthetsval jag varje kall morgon väljer att göra. Lura hjärnan lite kanske? Det får man göra! :)
Vad ångrar jag? Jag tror absolut att allt som hänt har gjort mig till den jag är idag. Och den personen jag är idag gillar jag. Annars har man ett grundläggande bekymmer.
En sak kommer jag visserligen att tänka på. Såhär spontant. Men inget jag vill skriva om här. Fast det har ju med grundantaganden inom NLP att göra. Mycket som har med NLP att göra märker jag, ”på kursen” verkar vara mina mest skrivna ord sen de senaste veckorna. :) Hur som helst, här kommer två grundantaganden:
- Det är inte ”verkligheten” som begränsar människor, utan snarare de val de genom sina kartor upplever som tillgängliga
- Människor gör de bästa val som finns tillgängliga för dem.
Ganska tilltalande tanke – att man alltid gör de bästa val man utifrån givna förutsättningar. Eller hur? Visst finns det detaljer man kanske hade kunnat justera litegrann. Men som sagt, inget spontant som dyker upp.
Oj intressant rubrik! Nog gillar jag julen men är det något som jag har höga förväntningar på så är det födelsedagar. De ska vara magiska! Bekymret med höga förväntningar är dock att man ofta blir besviken. Årets födelsedag var mycket trevlig – i Rom med Johanna. <3 Det har väl också lite med vad man fyller också. 27 är en mycket trevlig siffra. :)
23 var inte heller så tokigt! I Australien med Miranda på besök. Australien över lag var ganska magiskt. Inte i meningen att allt var perfekt, det var det verkligen inte, men vissa saker var så enkla. Alla vännerna bodde på samma gata. Alla fina roliga vänner man omgav sig med. Som var precis som en själv (har diskuterat det, kan ju ha att göra med att man hade en jättestor sak gemensamt: Man hade flyttat till Australien helt själv allihop).
Hur som helst är det nog 25 jag spontant kommer att tänka på. Som jag gruvat för ordentligt och listat saker jag ”åstadkommit” innan. Fast bara dagar före den stora dagen blev jag lämnat av Jonny => inte köpa hus => inte älska varandra i all framtid => inte någon fin liten familj att älska i alla dagar => inte längre någon ”plats” i Norrland. Vilsen och ångest var bara förnamnet!
Jenny som oroligt ringde ”ska du sitta där uppe helt ensam?”. Men jag var inte ensam!
Och när dagen närmade sig, dags att ta sig samman. Se sig om till de vänner jag faktiskt hade runt mig. Insikt att Jonny var ändå i Norge på den stora dagen, så ingen större skillnad där egentligen. Dagen/kvällen blev ju mysig i alla fall. Middag och bastu i Lundbäck. Kakor. Barn som sa till mig att jag var jättefin!
Firade i flera dagar faktiskt! Med massa fina vänner! Varav flera jag inte ens har kontakt med idag. Många som inte är intresserade av att höra av sig eller komma för att hälsa på. Känns visserligen rätt trist. Men samtidigt ska man väl vara glad över att folk har varit i ens liv. Att de gav en någonting när de var där. Ingenting är ju evigt egentligen. Det är väl bara att njuta av the ride så länge. (Suck att jag alltid ska bli så djup… :)
